Archive for the 'På riktigt' Category

Förresten

2010/07/19

Jag har semester. Återkommer när jag tröttnat.

//Semesterfirar’n

Webbisar

2010/07/08

Har i några dagar spanat in webbisar i Blekinge. Det är nämligen så att Militärmamman i vilken stund som helst (jag antar att stunden redan kommit och varit) föder en liten militärbebis (en pojke om jag inte misstagit mig helt). Tiden fram till förlossning har inte varit lätt, med havandeskapsförgiftning och en fruktansvärt rastlös blivande mor.

Så nu väntar jag alltså. På att en webbis ska dyka upp. Eller ett inlägg.

Tills dess undrar jag. Varför väljer man att döpa sitt barn till Plutten? Snälla föräldrar. Hur pluttigt och sött barnet än är nu, kommer hon/han inte vara det för evigt. Plutten blir en finnig tonåring, en lönnfet medelålders man/kvinna (leker med tanken på att hon/han kanske blir VD. VD Plutten.), en hurtig pensionär. Jo, det kanske funkar?

Jag hoppas att Militärmamman (och Militärpappan också för den delen) har lite bättre smak än så.

Lycka till! Håller tummarna och önskar att allt gått/går bra.

Uppdatering: Det blev en flicka!

Kladdkaka

2010/07/04

Vad händer?

Vaknade upp ur söndagseftermiddagens slummer och kände: ”Kanske jag ska ta och röra ihop en kladdkaka?” Egentligen ingen märklig tanke, men att det händer just mig är desto märkligare. Jag är nämligen ingen bakartyp. Har aldrig varit. Har hänt en gång tidigare att jag fått sug efter att baka. Då var jag 16 och påbörjade kanelbullebaket för att efter 10 minuter lämna över degen till mamma.

Men nu står en fantastiskt god (förhoppningsvis) kladdkaka i ugnen. Några minuter kvar och sen har jag fullföljt mitt allra första spontanbak.

30 var det ja. Jag går från klarhet till klarhet.

Receptet hittade jag här.

En fråga

2010/06/11

Det händer att jag på jobbet får sätta ihop prispärmar att skicka ut till våra kunder. Varje gång jag jag gör detta dyker dock samma fråga upp i huvudet. Ska jag sätta pappret innan eller efter respektive kategoriflik i registret? Finns det en standard eller är det bara rent tycke och smak för hur man gör?

Jag sätter i alla fall just nu in alla papper efter fliken. Känns mest naturligt för mig. Men tänk om den person som får pärmen gör på andra sättet. Vad irriterande!

Hur gör du?

Jag vet att det finns viktigare frågor att diskutera. Men ibland gillar jag smått. Även smått kan vara viktigt.

Springen sie bitte

2010/05/10

– Vet du vad jag ska göra nu, sa jag för ungefär en timma sedan.
– Nej, svarade Snusmumriken.
– Jag ska ut och springa.

SILENCIO.

Riktigt så illa var det kanske inte. Simba pep till och Snusmumriken frågade faktiskt
– Ska du?

Och ja. Det skulle jag. Jag sprang så långt mina taniga ben bar. Flåset var med och musiken också. Det pep härligt i mina öron efter bara någon minut. Men jag bet ihop och höjde volymen på den riktiga musiken istället. Thermostatic. Ger bra träningspuls det.

Ska nog ladda ner ladda ner RunKeeper till iLuren. Mitt nya liv börjar här. Har ni hört det förr?

Frånvaro

2010/04/21

Jag har en historia att berätta.

Gick och fingrade på min mobil en kväll, alldeles för ouppmärksam på min omvärld. Plötsligt hör jag snurriga steg bakom mig. Ja de låter nästan som…skuttande? Vänder mig om, för nyfikenheten är min ständige följeslagare, och står då märkligt nog och tittar på en rosa kanin med gula gummistövlar på fötterna.

Han ser jagad ut, stressad och förvirrad (märker under vår senare resa att han hela tiden knaprar Pepcid, trots att man bara ska äta två om dagen. Stackare.). Känner mig hjälplös och frågar därför ”Vad är på tok?” Fyra gånger försöker han att förklara, tills han slutligen får fram orden: ”Föföföföseeenad! Ägget, guldägget, BORTA. Madame de Luxenburg förtvivlad. Kanin…kaniin *svälj* kaninSTEK!”

”Men hörru” säger jag. ”Påsken är sedan länge förbi. Sätt dig här och vila en stund istället, så hjälper jag dig att leta när du återfått andan”.

Och som vi letade! Flög till andra siden jordklotet, blev tillfångatagna (kaninen) av Disney-agenter, rymmer, hamnar i djungeln och äter galet mycket ananas (magknip!) och får slutligen upp ett spår. Djungeltrumman skvallrar om en Bengal som med tänder och klor vaktar en funnen skatt. Ett guldägg.

Med vår allra största charm påkopplad bestämmer vi oss för att konfrontera besten. I rädsla för att kaninens nervösa intryck ska påverka utgången negativt, kliver jag fram först. Bäst uppe i mitt mest smickrande tal, brister katten oväntat ut i gråt.

”Jag är få feg! *Snyft* Frodde ägget hade hafnat hof mig av fren flump. Var få glad över att få äga en fån fönhet. Tills jag förfod. *Buhu* Hon hade flanerat det få fväl. Fa att hon var sugen på kaninfek!” *Snörvel* ”Madame de Luxenburg?” frågar kaninen och jag i mun på varandra. ”Jaaaaa” bölar kissen.

Och poff! I samma stund som Bengalen visat lite stake och berättat sanningen, gick Madamen i Luxenburg upp i rök. När nyheten når oss (via mobil) blir vi så glada att vi dansar runt i ring och sjunger ”Madamen är död, madamen är död! Kaninen blir ingen stek!” Därefter plockar vi på oss fler ananas, tar ägget under armen, säger farväl till det numera glada vilddjuret och beger oss hemåt. En Pepcid-fri kanin och jag.

Vårt äventyr varade egentligen inte längre än några dagar. Att jag inte bloggat på över en vecka beror snarare på att vi fastnade i ett askmoln på vägen hem. Vårt flyg blev försenat.

Men det är en annan historia.

Weldschmerz

2010/04/07

Jag är av den blödiga sorten, det tror jag att jag förklarat förut.

Det ligger i släkten. Om jag jämför med min syster, som titt som tätt får sig en släng av Weldschmerz, är min blödighet trots allt relativt kontrollerbar. (Syster, förstå mig rätt. Älskar dig just för din omtanke för andra. Bland mycket annat.)

Idag fick jag dock riktigt dåligt samvete för att jag inte ansträngde mig tillräckligt. Gick förbi en man som sålde Faktum i Nordstan. Han satt ihopkrupen och försökte med darriga fingrar att skriva något på mobilen. Men jag var för trött. För lat för att gå tillbaka och ta ut kontanter för att köpa ett nummer av honom.

Faktum

Brukar göra det annars. Försöka i alla fall. Tycker nämligen det är en bra sak.

Synd bara att jag inte är lika bra på att alltid göra det.

En W810i har gått i graven

2010/03/22

Övergiven.

Min W810i har lämnat mig och jag förstår inte varför. Trodde vi hade något speciellt ihop. Men kanske kände den på sig att tiden snart var kommen. Att jag gick i byta-upp-mig-tankar. Så förmodligen gjorde den rätt.

Tog tillfället i akt och hoppade ur min jackficka när jag cyklade till jobbet idag. Snabbt, smidigt och ospårbart.

Ta hand om dig W810i och lycka till på egna ben. Du kommer vara saknad.

Ett skamligt förslag

2010/03/18

Jag gillar vår lilla familj. Är störtförälskad i den, verkligen. Men det är en sak vi är riktigt fruktansvärt dåliga på. Alla tre.

Nämligen att diska. Vi avskyr det och det syns. Och själv avskyr jag att vi avskyr det, för jag hittar inget i högarna av disk. Skulle precis skala en morot, men gav upp. Den förbaskade skalaren var uppslukad av ett gap av bestick, glas och annat skit.

Därför har jag nu ett förslag. Vill du komma hem och diska hos oss imorgon? Det ser inte trevligt ut, det måste jag säga. Men om du vågar dig hit står jag för en delikat måltid, öl/vin, och en efterrätt du sent ska glömma. Jag lovar. Det är inget skämt. Nå?

Jag räknar med minst 10 svar.

Och Snusmumriken? Jag tror det är dags för oss att investera i en diskmaskin snart.

Glömmer ibland

2010/03/16

Hur ömtålig mamma är.

Har vant mig vid hennes sjukdomstillstånd. Att hon är där hon är. Ser knappt förändringarna längre, ser bara mamma. Kan tyckas vara bra och oftast är det också väldigt skönt. Men under allt det där bor en ständig oro. För samtal, för att något har hänt, för det värsta.

Idag var syster med henne på akuten. Hela dagen fick de vänta. Och hemma väntade jag, med feber. Retar mig när det inte finns något jag kan göra. Varken för stunden eller för situationen i sig.

Just nu är det OK. Men rädslan finns kvar.

Älskade mamma. Snälla var rädd om dig.