Ses på andra sidan, välkommen!

Under tiden läser jag in mig på ett annat New York och tittar på finfina bilder med därtill underhållande kommentarer på Celina.

Följer självklart alla er andra också. Under tiden.

Tjo!

Vi pratade om tonårsbeteenden. Hur jävliga vissa kan bli/vissa av oss har varit. Varför? Hormoner, förmodligen.

- Menar du allvar, säger Ove 60+. Det var min bästa tid. 15-20. Fick jobb direkt efter skolan, bodde hemma och hade inga beklämmande bekymmer.

- Min bästa tid var i tidig 20-årsålder, fyller Isabel 30+ i.

- Min bästa tid är nu, lägger jag själv till.

Och fan vad sant, jag älskar att inte vara lika vilsen i mig själv, inte låta hormonerna styra (nåväl, inte lika ofta), inte ha ångest för allt utan faktiskt veta att mycket ordnar sig. Jag har inga barn ännu att ta hand om (förutom Simba), brösten står fortfarande (fick godkänt på penntestet) och jag är tillräckligt ung för att hänga med.

Min bästa tid är helt enkelt nu. Det tycker Stefan Borsch också.

Vilken är/var din bästa tid?

Jag kommer inte ens ihåg när bilden togs. Men när jag idag kort firade min barndomsvän Olivias 30-årsdag, dök den plötsligt upp.

Skrattade gott (åt bilden), åt godaste smörgåstårtan och pratade med trevligt folk. Tack för en bra kväll Olivia, Hanni och söta Nanou.

Semester? Slut. Första dagen på jobbet kändes bra. En väckarklocka som ringer tidigt, inte lika bra. Men man kan inte få allt. Har haft en riktigt fin semester och det är jag glad för.

Min att-somna-till-bild för kvällen är denna (sedan iPhonen gjorde entré i mitt liv, somnar jag varje kväll till en utvald bild). Jo-men-så-att-så-ligger-det-till.

Det är jag som äter upp det goda. Gång på gång. Förlåt.

//Semesterfirar’n

Slog mig på vägen hem att detta måste vara första gången någonsin som jag inte har några egentliga planer för min semester. 3 veckors ledighet och det enda Snusmumriken och jag planerat, är att just inte planera. Ta dagarna som de kommer, låta lust och väder styra.

Dagen idag var dock planerad. 4 timmars photo shoot med syster och Ullis. Nu kan jag bocka av även det på min lista och tycka att det var en intressant upplevelse. Lite lyckad shopping (den däremot helt planlös) och några bitar sushi senare är också denna dag komplett.

Nu säger jag välkommen till Johnny med ton av sand att hälla i mina ögon. Titta, kom och titta…

Så nu väntar jag alltså. På att en webbis ska dyka upp. Eller ett inlägg.

Tills dess undrar jag. Varför väljer man att döpa sitt barn till Plutten? Snälla föräldrar. Hur pluttigt och sött barnet än är nu, kommer hon/han inte vara det för evigt. Plutten blir en finnig tonåring, en lönnfet medelålders man/kvinna (leker med tanken på att hon/han kanske blir VD. VD Plutten.), en hurtig pensionär. Jo, det kanske funkar?

Jag hoppas att Militärmamman (och Militärpappan också för den delen) har lite bättre smak än så.

Lycka till! Håller tummarna och önskar att allt gått/går bra.

Uppdatering: Det blev en flicka!